Mardrömmsveckan

Fy vilken vecka det har varit, vet faktiskt inte om jag orkar så mycket mer nu.

Allt började förra söndagen. Vi kom hem från landet hade känt mig ganska konstig, var lite orolig hur jag skulle kunna jobba men jag tänkte det blir bättre när jag har sovit.

Klockan elva så ligger jag i sängen och får så ont under ena revbenet känns som jag ska födda ett barn. Min älskade man undrar hur jag mår då jag har fått denna smärta en gång förut under min borrelia tid så jag visste vad det var,Buksporttskörteln!!

Säger till honom det är bara att ringa ambulans. Sagt och gjort det kommer hem till oss och jag får massa smärtlindring. Vi åker in till karolinska sjukhuset för att få vård kommer inte ihåg något under hela resan. Kommer in och de ger mig mer smärtlindring och så tar de blodprover och vist är det buksporttskörteln som är problemet men mina värde var inte så akut höga så läkaren tyckte att jag skulle åka hem och återkomma när det blir värre. Och jag blir då så arg, hur mycket värre måste det bli frågar jag? Om de har hämtat mig med ambulans nu vad ska de komma och hämta mig med bårbil? Nej det sa jag inte men tänkte. Läkare tänker om och lägger in mig, phu säger jag hade inte kunna åka hem tror inte ens jag hade fått kommit hem för min man.

Rullas upp på AVA2 för att sova lite inför morgondagens möte med en ny läkare. Det är ganska tyst och lungt på avdelningen känns jätte skönt får lite mer smärtlindring och somnar.

På måndag morgon så kommer sjuksköterskornain och ger mig dropp och mer smärtlindring och även tar flera blodprover. Vid tio tiden kommer en läkare in och pratar med mig. Och säger du har höga infektionsvärden i bukspottskörteln och han säger att jag inte får äta eller dricka något och att de även behöver göra en CT-röntgen på magen. Alltså fem timmar efter den första läkare ville skicka hem mig och nu så var det akut. Är verkligen glad att jag blev arg.

Dagen går de byter ut dropp efter dropp och kommer med smärtlindring, mår illa som attans och är hög som ett hus men har inte ont. Vid tio tiden på kvällen kommer de in och säger att jag ska åka på en CT-röntgen. Åker iväg och gör den och sedan tillbaka till avdelningen för att sova.

Det blir sedan tisdag och återigen kommer samma läkare in som dagen innan och säger att CT-röntgen ser bra ut och mina värden på buksporttskörteln har gått ner så jag kan få prova att äta lite och se vad som händer går det bra så kanske jag kan få åka hem. Oh så skönt jag ska få äta de bjuder på en smörgås och en kvart senare ligger jag och bara skriker av smärta. Det gör så himla ont. Läkaren kommer in och säger du får inte åka hem vi ska se till att du får göra en gastroskopiundersökning. Och så blir det dropp igen.

På kvällen kommer familjen upp känns så härligt att få träffa barnen igen. Sonen tycker det är konstigt att jag kan få mat från en släng in i armen. Ja det kan man ju tycka att det är konstigt. De åker hem och jag känner mig lite ledsen. Hatar verkligen att vara på sjukhus, har blivit tvungen att vistas på sjukhus två omgångar under längreperioder i mitt liv och det är verkligen ett helvete att vara från familjen.

Onsdagen kommer och vi väntar på att jag ska få komma till gastroskopin för att göra min undersökning är verkligen jätte nervös. Damen brevid mig säger att den är hemsk. Det sägs att jag har gjort detta förut men kommer inte ihåg det. Sjuksköterska har sagt att jag kan få lugnande innan jag åker ner så ska vi se att det går bra. Jag kämpar på med mina dropp och får lite mindre smärtlindring på dagen känns faktiskt som det är på väg att vända. Får börja dricka klara som det säger och det är drycker som är klara ej tjocka. Får in en jätte god tropisk saft och vad händer jo jag får ont igen. Så det är bara att sluta. Och så kör vi extra dropp. Gud jag orkar inte mer jag vill hem till min familj. Det händer inte så mycket mer under dagen då jag inte har fått någon tid på gastroskopin. Fördriver tiden med att lyssna på radion och titta lite på TV. Min älskade moster ringer och pratar en stund känns jätte härligt att få prata med någon. Visserligen har mina föräldrar och familj ringt men det var något extra när min moster ringde. Det blir natt och det är dags att sova, vaknar mitt i natten av att jag behöver gå på toa. Rullar iväg med min ställning in på toa när jag sitter på toan känner jag att det bara slår till i huvudet och hela världen snurrar. Vet inte vart jag är på väg får för mig att jag ligger i min säng. Men det gör jag inte, samlar kraft att ta mig från toan till mitt rum och ringer på sjuksköterskan. Visar sig att jag har fått blodtrycktsfall och det är för att jag inte haft fått någon direkt näring. Hon lugnar mig med att det har gått ner och jag får en tablett för att jag mår så illa. Det lugnar sig och jag somnar får även vet att jag fått tid för undersökning dagen efter.

Det blir torsdag rullas ner till gastroskopin och ska göra undersökning känner verkligen detta vill jag inte göra. Kommer in i rummet får vet att en lång slang med en kamera ska ner i magen på mig. Jag känner lite lätt panik men tänker det är bara att göra detta. Vi börjar och det är verkligen det värsta jag har gjort i mitt liv, födder hundra barn hellre . Men det går bra läkare och sköterskan är jätte bra och gör så att jag klarar detta. Får vet när undersökningen är klar att jag har magkatarr och det är inte ännu gått så långt som sår men kan bli. Rullas upp på min avdelning igen och får träffa läkaren. Han berättar för mig att jag har fått magkatarr pga min höga cortison dos och den starka smärtlindring vårdcentralen gav mig. Han kommer att skriva ut en medicin för magen som ska göra att det blir bättre, och att jag ska gå på en saft och soppdiet om jag vill så kan jag åka hem. Väljer att åka hem och gå på min soppdiet. Min älskade man kommer och hämtar mig och jag får åka hem. Har visserligen ganska ont när jag äter men det går ändå bra.

Äntligen är mardrömmen över eller är den det? Vi har ju ännu inte fått bukt på huvudproblemet den inflammerade sköldkörteln. Har äntligen fått tid till endokrin den 26 mars så då får vi se hur vi ska gå vidare...

Förstår inte varför det alltid ska bli så mycket problem när jag blir sjuk. Många i min omgivning tycker att jag är stark som klarar av alla dessa bakslag. Men jag kan bara säga jag är inte stark Lotta kan också vara svag. Det är många gånger under den senaste veckan som jag har känt att jag ger upp och lämnar in men jag har två älskade barn och man som jag inte vill lämna...

Får även panik över att jag har blivit nyanställd på ett företag där jag verkligen trivs med jobbet och arbetskamraterna, men vem vill ha kvar någon som är sjuk så mycket??

I morgon ska jag försöka gå till jobbet är inte alls jätte pig får fortfarande ganska ont i magen när jag äter något kraftigare men jag tänkte ändå försöka. Vet att jag kan gå till vårdcentralen så sjukskriver de mig men jag vill inte vara SJUK!!! jag vill vara FRISK!!