Varför åter varför...

Börjar verkligen bli less på detta.. Orkar inte må skit en dag till. Vaknar trött som attans känns inte som jag har sovit en enda minut men har det, kroppen är stel och trött, svettas som en gris ena stunden och nästa så fryser jag, hög puls jag skulle kunna göra listan lång.

Har nu varit hemma i tre veckor och mår lika dåligt om inte smärre än vad jag gjorde när vi började reda ut detta. Har gått och längtar på remissen från radiumhemmet och igår kom den äntligen. Fick en tid för att göra en scint som det kallar det. Det menas att man går in med kontrast och tar bilder på sköldkörteln. Oh det kändes så skönt att få denna tid. Jag var så glad. Förstod inte hur jag skulle göra med medicineringen så jag ringde och pratade med sköterskan och då kommer det fram att jag har gjort en CT-undersökning med kontrast för en månad sedan. Det måste vist gå tre månader i mellan gångerna när man gör undersökningar med kontrast. Så nu blir det ingen tid nästa vecka för att genomföra denna undersökning och detta var mitt hop för att komma vidare i undersökningen...

Imorgon ska jag ha telefonsamtal med min läkare för att diskutera min sjukskrivning, då jag ska börja jobba på måndag igen. Och jag vet och känner mig själv så går det inte att börja på heltid för jag kommer bara köra på och sedan ligga platt på golvet. Det kanske skulle vara ett bra sätt att få ordning på detta skulle man tro. Men av mina erfarenheter så hjälper det inte utan blir bara värre för alla. Så jag ska be att få börja lite lugnt och köra halvtid tills vi har en diagnos eller en lösning på detta. Vi får se om hon är med på samma spår som mig.

Återigen ställer jag mig frågan varför ska det vara så jobbigt och svårt att vara sjuk i Sverige??  Har även pratat med försäkringskassan idag, och där är det inte häller lätt att vara sjuk, så många regler.. Jag blir så trött och jag som redan är trött som attans..

Var är Lotta..

Oj oj vilken vecka det har varit. Först känns det inte som min läkare har försvunnit från denna planet. Och sedan helt plötsligt så är hon tillbaka och ska hjälpa mig. Men hänger inte med på hur hon ska göra det när hon inte är i tjänst men jag får tro på hennes ord. Ska bara ringa till mottagningen så ska de kontakta henne och hon ska kontakta mig.. Är skeptisk men men får ge det en chans ..

De har nu bestämt att de ska göra en thyreoideaskintigrafi så en remiss är skickat till radiumhemmet i solna. Hoppas det inte tar så lång tid innan jag får en tid.

Denna vecka har jag även insett att jag verkligen inte är som jag brukar vara. Regerar på massa konstiga saker och har svårt att hantera saker på bästa sätt som jag vanligen brukar göra.
I tisdags så var min dotter på en utflykt och skulle vara tillbaka klockan två. Min dotter går hem själv efter skolan då jag är hemma och är sjukskriven. När klockan är tjugo i tre så har hon inte kommit hem. Jag kan ställa klocka efter henne hon är alltid hemma efter tio minuter när skolan har slutat. Men inte denna dag, ringer till min man och han säger att det skulle vara som vanligt han hade inte hört någon annan tid. Men han tyckte jag skulle ringa fritids och fråga. Ingen svara där när jag ringer. Nu bor vi nära skolan så jag går ner för nu har jag verkligen panik. I vanliga fall brukar jag inte alls regera så här. När jag kommer till skolan så börja jag skälla och gapa på personalen som inte ens har med detta att göra. Tillslut kommer min dotter och jag träffar en av hennes lärare och jag verkligen bara skriker åt henne. Jag brukar kunna vara saklig och lugn men inte nu.

Sen får jag veta av min dotter att vi inte alls har utveckling samtal på onsdag halv sex. Va säger jag det måste vara fel någon har tagit våran tid, vet att jag bokade den tiden. Vi går då tillbaka till skolan och ser att det stämmer vi har inte denna tid. Utan halv två på torsdag. Nu börjar jag verkligen bli rädd för mig själv har jag verkligen tagit så fel eller är det någon som har tagit våran tid. Kommer hem och prata med min man om detta och börjar inse att det kanske är jag som inte har kontroll på detta alls. Känner att min hjärna inte alls är med.

Vi sitter sedan ner och äter middag och pratar som de flesta gör vid matbordet. Och då börjar jag även märka att när jag pratar så pratar jag verkligen bakvänt och inte alls är med. Min man börjar titta på mig och säger du tappar väldigt många ord. Är det verkligen närvarande? Ja det är frågan jag känner mig närvarande men är inte närvarande.

Ursh jag tror verkligen att det är mina hormoner som påverkar detta. Har verkligen tappat bort mig själv. Jag är inte som jag bukar vara..

I fredag så var jag så degig över att allt händer mig och att det aldrig finns några bra svar på varför jag mår som jag gör. Så jag bara grät hela dagen känns verkligen inte alls som mig. Jag brukar inte ge upp utan brukar kämpa på och tro på mig själv. Men jag har verkligen givit upp..

Om en vecka ska jag börja jobba igen. Tror verkligen inte att det kommer att gå så bra att jobba. Tänkte försöka få igenom att jobba halvtid. För jag mår verkligen inte bättre av att sitta hemma och tänka och bara vänta på att ett under ska ske. Men jag vet att jag inte kommer att klara av att koncentrera mig en hel arbetsdag och göra ett bra jobba. Så vi får så om det går att ordna det blir nästa veckas projekt då jag måste först ringa mottagningen som sedan ska kontakta min läkare. Känns verkligen om ständigt.

Igår hittade jag även en sköldkörtell grupp på facebook och det kändes verkligen bra att hitta ett forum där man kan höra hur andra har det och att jag inte är ensammen. Blev så glad när jag hittade sköldkörtelföreningen så nu har jag massa tips på bra böcker som ska läsas ska först se om jag kan hitta dem på biblioteket.  Tack för att det finns forum jag tror verkligen att det kan hjälpa många när man är sjuk, har erfarenhet av det sedan borrelia tiden.

Blir så ledsen

Förstår mig inte på hur vården fungerar. Varför kan man inte få den hjälp man behöver. Det är verkligen inte lätt att vara sjuk.

På skärtorsdagen pratade jag med min läkare från endokrin och hon sa att hon inte fått tag i en av hennes kolleger som hon skulle prata med. Men skulle återkomma till mig veckan efter.

Hela veckan gick och ingen ringde mig. Så jag mail till endokrin idag för att få kontakt med läkaren och får då vet att denna läkare inte är i tjänst hon återkommer den 27 april. Men va fan... Hon har sjukskrivet mig till den 21 april för att då skulle vi har hunnit klart i utredningen sa hon. Och nu så visar det sig att hon inte ens är i tjänst under den tiden. Den skötterska som svara på mitt mail sa att hon skulle skicka meddelande till läkaren och hon sa att läkaren skulle återkomma till mig men när kunden hon inte säga. Om jag ville så kunde de boka en telefontid med en annan läkare. Så nu har jag begärt att få en telefontid med en annan läkare så jag kan se om denne läkare kan hjälpa mig... Men jag vet inte om jag orkar hålla på så mycket längre till. Blir bara så besviken och ledsen när jag inte får någon hjälp.

Jag känner att jag snart inte orkar med mer. Har jätte ont i halsen, känns som det finns en stor klump i halsen hela tiden, ständigt trött och kroppen värker. Känner mig helt slut orkar inget och så ska jag också bråka hela tiden med vården för att kunna få hjälp..

Jag ger verkligen upp nu...

Luften gick ur mig..

Jag vet inte vad jag ska säga. Men det känns jätte tungt just nu.

Den 26 Mars var jag hos endokrin för att få en diagnos trodde jag. Men så blev det inte. Mitt fall är inte som alla andra. Har symptomer för både under och över produktion av sköldskörtelhormoner. Men vi kommer fram till att det ska tas flera blodprover då läkaren är rädd att min kropp har slutat producerat cortison. Sedan skulle hon prata med en kollega och se hur de ska gå vidare. Behöver nog göra ett nytt ultraljud då det kan vara olika resultat beroende på vem som gör ultraljudet. Jag får gå hem så ska hon återkomma till mig.

På skärtorsdagen ringer läkaren till mig och säger att proverna ser bra ut och det är ju toppen bra eller inte.. Jag skulle vilja att de var usla så det är lättare att få en diagnos. Hon har inte fått tag i sin kollega då denna har semester men sjukskriver mig tills vidare i tre veckor till för att vila. Hon kommer att skicka hem intyget och det känns ju bra så slipper jag åka till KS bara för att hämta det.

Vi åker till landet och firar påsk och det är väll som det är. Jag är trött seg och halsen är tjock så som det har varit i de senaste veckorna. Börjar bli ledsen över att det aldrig blir bra utan bara att jag ska vänta och vänta. Vissa dagar önskar jag att det bara smäller till och jag är så sjuk så jag inte kan ställa mig upp. Men så tur har man inte utan man vaknar varje dag och mår halv bra.

Påsken blir till sitt slut och det är att åka tillbaka till Stockholm igen. För jag ska jobba då jag är sjukskriven på halvtid trodde jag.

Idag när jag kommer hem från jobbet så har sjukintyget kommit från min läkare. Jag öppnar det och börjar läsa och vad står det där att jag är sjukskriven på heltid och inte halvtid. Ringer upp till endokrin och frågar om det stämmer får jag inte prata med läkaren men sjukskötterskan säger att det står i min journal att jag ska vara sjukskriven heltid för att ta det lugnt och vila. Så det är bara för mig att acceptera att så är det.

Ringer min arbetsgivare och meddelar att jag har missuppfattat min läkare och att jag är sjukskriven på heltid. De förstår och tycker att det är bra för nu kan jag fokusera på att bli frisk något som de inte har tyckt att jag inte har gjort. Jag tycker att det är jätte tufft att inte kunna jobba då jag är väldigt nyanställd på jobbet och är rädd att jag inte får fortsätt anställning.

Det är nog bara jag som är nojig men jag känner mig så himla rädd. Inte blir jag bra och inte kan jag jobba. Orkar knappt vara mamma och fru. Och det ända jag ska göra är att vänta och vänta på vad. Vet inte om jag orkar med detta nu är bara så himla ledsen på detta... Jag ger upp..