Uppehåll

Jag har just nu ett litet uppehåll, ligger på sjukhus och har dålig uppkoppling. Skriver när jsg är hemma igen.

Nyköping

I onsdags eftermiddag åkte jag till Nyköping för att ha samtalsterapi hos en tjej som jag verkligen tycker är den bästa psykolog jag har träffat. Vi pratade om vad som har hänt hur jag ska gå vidare och fick hjälp med hur jag ska lägga upp mitt samtal med läkaren på gyn den 24 oktober.

När jag var klar hos då så gick jag hem till mamma och pappa för att träffa min bästa kompis. Det finns ingen bättre vän än denna. När jag mötte henne utanför dörren hos mamma och pappa så kände jag bara för att bryta ihop. Men dum som jag är så ska jag alltid var så stark och visa att jag klarar av allt. Idag känner jag mig så ledsen över att jag inte kan visa mig svag inte ens för någon som jag vet bryr sig om mig. Jag vill inte nämna namn på denna person i bloggen men om hon läser så vet hon att det är henne jag pratar om. Förlåt att jag alltid ska visa mig så stark fram för dig, vill även säga att du är den bästa ven man kan. Saknar dig så vill att du ska bo närmare mig än du gör. Kram!

Stannande kvar i Nyköping för att umgås lite med mamma och pappa. Men fråga var om jag var så sällskaplig, hade jätte ont och bara låg i soffan. Jag tyckte det var mysigt. På torsdagen gick min föräldrar till jobbet, pappa var lite velig om han skulle köra mig till Stockholm eller om jag skulle ta tåget. Men jag sa det går bra pappa jag tar tåget. Du är så söt att du allt vill göra det bästa för mig fast du egentligen inte har tid.

Min mamma jobbar bara halvtid så hon slutade klockan ett, så vi bestämde att vi skulle träffas efter det och äta lunch sedan skulle hon följa med mig till tåget.

Så jag var hemma oss dem och slappa lite, kändes konstig att vara hemma hos dem jag har aldrig bott i denna lägenhet men ändå kändes det som hemma. Det är verkligen konstigt de ända som var tomt och jobbigt var att deras hund Moa inte var där, hon gick bort i våras. Hon var min bebis innan jag fick min egna bebis min första.

Under tiden jag var hemma och titta på tv, ringde det en snäll sköterska från smärtkliniken och frågade hur det gick för mig. Jag berättade att jag hade jätte ont och mådde inte alls bra. Fick då förslag på att höja en medicin med 100 mg fram till söndag så kanske det skulle ge resultat utan att sätta in mer morfin. Det kändes verkligen värt ett försök vill inte äta mer morfin än vad jag göra. Då det kändes jätte skönt. Hon ska ringa mig innan jag ska tillbaka till gyn så hon kan informera smärtkliniken hur jag mår så gyn får veta det. Vi får se än har jag inte känt något resultat.

Medans jag väntade på att klockan skulle bli klockan ett så satt jag och surfade. Såg då att någon hade gjort ett inlägg och det var en kille från http://www.afaforsakring.se/ han vill informera mig om att jag som sjukskriven kunde söka ersättning hos dom också om jag var anmäld sjuk till försäkringskassan. Blev helt chockad trodde det var ett skämt så jag ringde upp företaget och de informerade mig att det stämde och att jag skulle gå in på hemsidan och göra en anmälan med bifogade läkarintyg så skulle det titta på ärendet. Så nu får vi se vilken ersättning man får av dem. Hon informerade även att de via nätet försökte fånga upp alla som var sjukskrivna. För det är få som vet att de flesta företagen har avtal med dem så. Och då har du rätt till ersättning. De hjälper även till med ersättning till dem som är föräldralediga, arbetsskadade och blir avskedade.

Tillslut blir klockan ett träffar mamma på hennes jobb. Vi går ut på stan och letade efter liten påse till min älskade värmeflaska men vi hittade ingen. Men det var härligt att gå och titta med mamma. Vi stanna på ett jätte mysigt matställe och åt lite lunch och drack kaffe. Det var så mysigt och sitta ner med mamma och bara prata utan att bli avbruten av barnen som vill har sin mormors uppmärksamhet. När vi satt där så förstod jag hur mycket jag älskar min mamma och saknar henne. Det var så skönt när vi bodde i Nyköping och kunde träffas varje dag om vi ville. Men som vanligt går tiden för fort snart så var jag tvungen att ta tåget hem till Stockholm igen till familjen.

Stockholm i all sin ära men jag saknar verkligen Nyköping, där känner jag mig inte lika ensam som jag gör här i den stora staden...

Tuffdag

Idag kommer det att bli en tuff dag, ska med hjälp av tunnelbanna och tåg ta mig till Nyköping. För att gå på ett samtalsterapi. Varför jag åker till Nyköping är för att jag har pratar med henne tidigare många gånger hon känner mig så därför väljer jag att åka till Nyköping.

Som tur är ska jag stanna kvar hos mamma och pappa så jag inte klappar ihop totalt.

Försöker få kontakt med Danderyd för att få en tablett som ska hjälpa mig att få hjälp när det är som ondast. Men det går inte så bra, ringde igår en tjej skulle återkomma gjorde inte det. Idag ringde jag igen det skulle ringa upp mig kvart i åtta ingen gjorde det. Har nu ringt igen och då ska de ringa halv elva så jag hoppas någon ringer mig då.

Det är verkligen inte lätt att vara sjuk...

Ensam och har ont..

Enligt min man så svimmade jag tre gånger igår, kommer själv bara ihåg engång. Vet inte om det är av att jag har ont eller om det är så att jag dricker för lite. Själv tycker jag att jag dricker bra, men äter kanske lite sämre. Jag vet faktiskt varför det händer.

Har i dag ringt till Danderyd igen för att se ska jag verkligen ha ont fortfarande, för den akut smärtlindringstabletten är slut så de borde ju vara stabilt nu eller vad ska man tro? De ska återkomma till mig när de har fått tag i en av de läkare som har behandlat mig under tiden jag var inlagd.

Just nu tycker jag det är så tufft har ont, känner mig så ensam och förstår inte min sjukdom. När man läser om endomitrios på nätet så blir jag inte så klok. Får vet att vad det är men det finns ingen direkt info om att man kan ha så här ont.

När jag var på sjukhuset så fick jag bara svar att det gör ont att ha endomitrios. Men vi ska hitta en smärtlindring som passar dig och när vi med hjälp av hormonerna och vi har kunnat svultit ut härdaran.

Hur lång tid tar det då? Det finns inte något direkt svar på det.
Ok, jag kanske ska ta och försöka acceptera att det kommer att vara så här ända tills jag dör.

Blodprov

Idag var det dags att gå till vårdcentralen för att kontrollera sköldkörtelvärdet är stabilt, det får jag veta vid läkarbesöket imorgon.

Igår sov jag till halv tolv jag tror inte det har hänt någon gång, att jag har sovit från klockan tio på kvällen till klockan halv tolv. Visserligen hade jag tagit en sömnstablett men den ska inte göra så att man sover så länge. Var också uppe och tog tabletter klockan sex och klockan åtta men somna om varje gång. Det var faktisk ganska skönt att få sova.

Vi hade en jätte trevligt fika besök igår, så härligt att få träffas en stund sitta ner och prata men en kopp kaffe/te och fruktsallad. Jag tror nog att jag njöt mest det var så härligt att inte tänka på hur ont man hade hela tiden. Höra vad som har hänt i våra vänner värld då det var ett tag sedan vi sågs. Så härligt..

Men idag är det verkligen inte kul, jag har jätte ont. Och känner mig så matt och orkeslös. Visserligen hade vi en liten kille i sängen som sov oroligt och råkade sparka mig i magen några gånger. Fast det borde inte vara det som är problemet kan jag inte tänka mig. Mannen är hemma med sonen idag som är sjuk, känns ju skönt att han någon hemma när man inte mår så bra.

Jag har skrivit till endomitriosföreningen för att se om jag skulle kunna få kontakt med någon som har haft denna sjukdom länge och hur det har gått för dem. Jag känner att jag inte hittar så bra information. Vist finns det information men där tycker jag bara att det är info om vad sjukdomen är. Inte hur du kan må och hur olika behandlingar kan verkligen hjälpa..

Kom på att jag har ju fått ett nytt hormonpreparat kan det gör en trött tro och känna sig konstig?

Endomitriosföreningens symbol:

  

Värkarna under kontroll

Nu har jag varit hemma i tre dagar och det fungerar ganska bra. Har ganska ont men det är ju ändå på bättringsvägen.

När jag låg på sjukhuset så fick jag värme påsar helatiden och dessa var så bra.  Så min älskade man har varit och köpt något på apoteket som ska kokas i vatten så blir den varm. Inte så stor men den fungerar. Största problemet är att få denna lilla påse ligga på plats. Så har jag lånat min älskade kalsonger (har trosor under) det fungerar faktiskt väldigt bra nu kan jag vända på mig i sängen och följer med.

De tråkiga är att den inte håller värmen så länge som de på sjukhuset gjorde. Nu undrar ni säker varför jag inte använder vetekudde, det skulle vara toppen men vi har ingen Micro. De stämmer vi har ingen Micro. Men min man ger sig inte han ska hitta någon som är varmt utan att behöva köpa Micro, Så han har beställt denna.

 

Är inte detta kärlek, jag älskar verkligen min man tror nog att han älskar mig eller vad tror ni? Hoppas jag får denna på posten på måndag. Och hoppas även den håller värmen längre men enligt mannen så ska det göra det. Vi får se..

Det som känns jobbigast är att jag inte orkar något blir trött och matt hela tiden, Har haft som projekt att hämta sonen varje dag från fritids det har varit tufft.

Så jag var så ledsen igår när jag kom på att jag bokat en fika med en  kompis som jag inte träffat på jätte länge. Vi skulle ses någon stans på stan och jag kände att jag kommer inte våga åka in till stan själv. Så jag tänkte hon kanske kan komma över till mig istället och fika. Så jag sms henne fick inget svar så jag blev rädd att hon bytt nummer då vi inte har ses så ofta sista tiden så kan det har ju hänt. Men då min man även känner hennes man så sms han honom för att se om hon kan ha bytt nummer. Kontenta av allt blev att hon och även hennes man vill komma över på fika. Blev så glad och även min man som fick träffa sin vän.

Nästa vecka kommer nog att bli ganska tuff men många besök inom vården.  På måndag blodprovstagning för att se hur sköldkörteln mår, nu vet jag att värdet är bra för sjukhuset kolla detta. Så jag behövde höjningen som de gjorde efter mång om och men. Sedan på tisdag ska jag gå och träffa den läkare som ska hjälpa mig med att ha kontroll på sköldkörteln så jag inte blir sjuk igen.
Sedan på onsdag ska jag till Nyköping för att ha samtalsterapi med en kvinna som jag verkligen älskar att prata med. För jag känner att jag börjar bli väldigt ledsen och är negativ och denna kvinna kan hjälpa mig att komma igång med att tänka positivt.

Passar även då att vara kvar hos mamma och pappa för att få ha en mys kväll med dem. Bli ompysslad ska försöka få pappa att åka och köpa indisk mat :-) Min mamma jobbar inte heltid så jag tänkte att jag inte skulle ta ett tidigt tåg hem. Så jag kan gå och äta lunch med henna. Det skulle vara trevligt.

Känner mig ganska rädd över att göra denna resa känns jobbigt när man är så matt och äter morfin så man blir lite dum i huvudet. Men jag får försöka att göra det för min älskade man måste jobba så han kan inte köra mig. Och köra bil för min del finns inte på världskartan. Få vila och samla krafter så jag orkar. Undra om man kan boka ledsagare på tåg stationen *fniss*. Jag klarar nog detta som alla säger till mig att jag är stark.

Hemma igen

Äntligen efter en vecka så är man hemma igen känns jätte skönt. Men ändå är jag jätte rädd att jag inte ska klara av detta.

Har ju fortfarande ont men nu har jag fått smärtlindring som hjälper ganska bra, inte till 100 % men till 80% så det är ju acceptabelt.

Det som känns jätte jobbigt är att jag är sjukskriven tills den 27 oktober, och det är för att vi ska göra en utvärdering den 24 oktober se hur jag mår och hur den behandling de har satt in fungerar. Framförallt se om jag klarar av att vara utan morfin.

Det är ju ganska vettigt men jag är inte tjejen som gillar att gå hemma. Sedan är jag jätte rädd för att de inte kommer att förlänga min anställning från och med sista december. Tror ändå att de på jobbet har en förståelse för min sjukdom men ändå. Förstår att de vill ha personal som inte har en kronisk sjukdom som kan bli sjuk igen. Visserligen kan de ta fem år tills nästa skov kommer men det kan ändå bli så här illa igen om ett år. Jag vet att jag oroar mig för allt säkert i onödan, men ändå kan inte hjälpa att jag blir det. För jag verkligen trivs på jobbet har verkligen bra arbetsuppgifter och bra anställningsvillkor samt bra arbetskamrater.

Det är bara att försöka lägga detta åt sidan och fokusera på att bli frisk. Ska även försöka njuta av att kunna vara hemma och titta på massa filmer, läsa böcker osv. Ska även åka hem till mamma och pappa några dagar och bli liten för en dag. Alla kommer säkert ihåg hur mysigt det vara när en var liten och var sjuk. De som jag tyckte var mysigast var att känna mammas smekning i ansiktet samtidigt som hon sa att det kommer att gå över. Och pappa som alltid sa att jag vet hur det är men det går över.

Kommer aldrig glömma en gång pappa var hemma med mig fast jag var för gammal för att de kunde vara hemma för vård av barn. Men jag var så sjuk i samband med en kraftig menstruation, jag ligger i sängen och har så ont i magen så jag bara ligger och skriker. Han kommer in med en kopp te och en varm kudde och säger - jag vet hur det känns men det gå över. Jag blir så arg för han kunde väll inte förstå hur det var att ha mensvärk. Men han ville bara väl min söta pappa. Jag älskar verkligen mina föräldrar vet inte vad jag skulle göra utan er.

Nu ska jag krypa ner under värmefilten och vänta på att morfinet börjar värka ordentlig. Vem vet det kanske även blir att sova en stund till nu när familjen har gått iväg. :-)

Föresten läste mitt förra inlägg det var verkligen konstigt skrivet ber om ursäkt men jag var så himla hög på morfin den dagen.

 

19 dagar

Blev inlagd på Danderyd direkt,  en läkare bestämde att de skullegöra operation förbereds på detta. Sen fick jag veta att vi skulle avakta få till en smärtlindring som fungerar. Tyvärr hittar de inget som hjälper skit jobbigt.

En kompis till sa att inte kunde förstå smärtan att jag har. Ett enkelt sätt att förklara är känslan är som att föda barn 24 timmar om dagen.  Vet inte om det är tråkigt men är inte sugen på att ha 19 barn.

Så imorgon ska de oprera in en spiral då jag har så ont så måste de gå tillväga så. Där eftetska jag få tträffa en smärtläkare som ska hjälpa mig med att klara av smättan hemma. De har vart inkopplade tidigare men ej hitta något som lindrar. Hoppas de lyckas nu.

Endomitrios är en kromisk sjukdom så jag kommer att bilda härder hela tiden. Men hormonerna kan göra så att de ska skrumpnas bort.  Om det inte fungerar med denna hormonspiral så kan det bli att jag ibland behöver p-stav eller andea hormon tillägg.  Om detta går blir det att ta bort livmodern och sätt mig i klimakteriet känns både och.

Men provar jag det som de vill och hoppas på att få en bra smärtlindring.

Vill hem till min älskade familj.

Sov gott jag ska försöka alltid läskigt att bli sövd.

Natti natt ♥

Danderyd

Jag orkar inte längre har så himla ont. Så det få bli en vända till Danderyd.  Men väntar tills imorgon för då kan min älskling följa med mig.

Det är någon som skriver på min blogg att detta har med borrelian att göra.  Det kan knske vara så. Men du skulle jag vilja att den även säger hur detta ska behandlas. Då jag vet att oftast måste man operera bort endomitros härdarna. Så svara gärna mig hur det ska behandlas så jag kan informera läkarna.

Jag har ibland svårt att lita på svensk sjukvård då jag inte fick hjälp med borrelian men har blivit hjälp tidigare i sverige mott detta. Men hamnade denna gången på fel sjukhus.  Sedan ville de prova med hormoner det kan hjälpa.  Få se vad som händer imorgon men något måste hända för jag behöver hjälp.

Så håll tummarna för att det går bra imorgon tack.

Kram på er där ute och tack för ni läser.

Endometrios

Vad ska man säga med lördagen den 21 september var det dags igen med en färd till Karolinska sjukhuset i ambulans.

Fredagen dagen innan så bar jag på vårdcentralen och sökte för min knöl i armhålan samt att jag hade börjat få ont i ljumsken och magen. Var lite rädd för att det kunden vara flera lymfkörtlar som hade svullnat. Fick vet att jag nog hade pkt på virus då jag hade feber och bra blodvärden. Men då jag hade varit dålig i magen en lång tid så ville de att jag skulle lämna avförings prover. Sagt och gjort jag går hem som vanligt jätte ledsen och besviken kände att de inte alls hade förstått mig på vårdcentralen.

Min magen gör bara ondare och ondare. På fredag kvällen svimmar jag i vårt kök. Men som ni vet så kämpar jag på för jag vill ju inte söka vård för detta.

På lördagen när jag vaknar har jag väldigt ont och vi har bestämt att inte åka till landet då jag inte mådde bra. Så barnen och mannen bestämmer att de går ut en stund och leker. Jag lägger mig i sängen för att vila medans de är ute. När familjen kommer hem så hittar de mig på golvet i vårt sovrum. Min man får inte kontakt med mig så han ringer ambulans. Jag har inge minne alls av att han har hittat mig på golvet. Ambulansen kommer det åker vist med blåljus, de kommer upp till oss. När det kommer in till mig så börjar jag vakna till och undrar varför de har kommit. De säger att jag har svimmat nej säger jag har bara vilat. De gör några undersökningar och säger att de måste åka till sjukhuset fort för det är inte så att hon är kontaktbar ordentligt. Så det blir ilfart till sjukhuset med blåsljus och sirener.

När jag kommer in på akut rummet på karolinska börjar jag förstå vad som har hänt inte för jag minns något om vad som hänt i hemmet. De gör massa kontroller på mig och får fram att jag har jätte ont i magen. De lägger mig ute på avdelningen för observation. Tar ECoG på mig och ser att hjärtat mår bar. Kommer fram att de onda i magen sitter i nedredelen av magen. Meddelar dem att för två år sedan  konstaterade man att jag hade den kroniska sjukdomen  Endometrios såg jag får träffa en gyn läkare. Då det är på en lördag så finns det inte någon där men de får tag i en som kollar lite snabbt på mig. Hon ser inget speciellt så jag får åka ut igen på akuten.

Då jag har varit avsvimmad och ingen vet hur lång tid jag har varit borta. De ända vi vet är att jag hade spelat Wordfeud med mamma vid elva tiden och familjen kom hem vid kvart över tolv. Så de bestämmer sig för att lägga in mig och göra flera undersökningar. Så jag hamnar på kirurg avdelningen då jag hade ont i magen och det inte var gynekologiskt.

De börjar med att göra en CT-röntgen på hjärnan och magen. Hittar inget så det söker vidare. Får vara kvar på kirurgen och de ger mig smärtstillande hela tiden då jag bara får ondare i magen under hela tiden. Det tas ECoG på mig flera gånger om dagen och titta på blodtrycket. De kopplar även in en nervologisk läkare som kommer och träffar mig. Hon konstaterar att varför jag har svimmat är för att jag hade en så fruktansvärd värk. Hur hon kommer fram till det är hur hon har studerat den smärtlindring jag har fått under min tid på sjukhuset. Jag har en benägenhet att vänta in i det längsta innan jag ber om smärtlindring. Och det är ett stort misstag för får kroppen allt för ont så försvar den sig med att svimmar då kroppen inte orkar. Och det kan verkligen stämma för jag är benägen att bara köra på och strunta i att jag har ont.

Kirurgen jobbar verkligen med att få gyn att komma och titta på mig igen, då de inte hittar något i deras område som kan vara problemet. De ser också att jag bara får ondare och ondare. Tillslut får det till en tid för mig på gyn, jag rullas ner ditt. Och träffar en läkare som säger direkt att du har ju edomitrios. De bestämmer för att ge mig olika hormontabletter för att få bort den vävnad som har kommit ut utanför livmodern försvinner men det kommer att ta tid. Så vi måste hitta en bra smartlindring som kan fungera för mig undertiden.

Efter detta så bestämmer gyn sig för att ta över mig som patient. Blir överflyttad till gyn avdelningen.  De händer inte så mycket mer utan jag får morfin och andra smärtstillande mediciner på givande klockslag. Det hjälper väll så där men smärtan finns kvar.

På fredagen den 27 september kommer en läkare in till mig på eftermiddagen och meddelar att de kan inte göra så mycket mer utan bara ge mig smärtlindring. Så det tycker att de kan skriva hem mig med en gäng smärtstillande som jag ska ta under några dagar men blir det inte bättre så får jag söka för detta igen. Men åk då till Danderyds sjukhus för det kan detta bättre än oss vi kan bara cancer. Jag bara tittar på henne och känner men varför skickade ni inte mig ditt istället.  Men då jag själv längtar hem som attans har ju varit på sjukhuset i en veckan. Så jag bestämmer mig för att gå med på deras förslag och åker hem med en påse medicin och instruktioner på hur jag ska äta detta.

Min man kommer och hämtar mig han är inte lika glad som jag för han känner hur länge kommer detta att gå. Men han förstår att jag inte kan göra så mycket mer så vi åker till apoteket och fixar medicin för att sedan åka till paradiset.

En medicinerings dag ser ut så här:
06:00 två tabletter Alvedon
08:00 en tablett Ipren, tre tabletter hormonpreparat, en tablett långtidsvärkande morfin, en påse med pulver som gör att jag inte ska bli förstoppad och sedan en kapsel omeprazol för att jag inte ska få ont imagen av alla tabletter.
14:00 två tabletter Alvedon och en tablett Ipren.
20:00 samma som jag tog klockan åtta på morgonen.
22:00 två tabletter Alvedon

Och sedan kan jag ta max fyra morfin tabletter om dagen och dessa vill de att jag inte tar. Bara om jag har jätte ont. Och dessa har jag varit tvungen att ta tre varje dag sedan jag kom hem.

Är nu sjukskriven denna vecka och vila och se till att bli bra. Men om jag fortfarande måste ta morfin på torsdag så ska jag söka igen och då på Danderyd. Börjar jag blöda väldigt mycket från underlivet så ska jag söka direkt. Så vi får se hur det går men jag har ingen förhoppning att det ska vara helt borta på torsdag och inte gå med en smärta som är överdjävlig. Men den som lever får se.

Just nu är jag väldigt låg för det känns så jobbigt att inte känna att man blir bra utan du får lite smärtstillande och sedan får vi hoppas att det går över. I helgen skulle jag varit på en konferens med jobbet i Göteborg. Men det gick ju inte att åka på då jag är sjuk. Vill kunna vara på jobbet och se till att man kan behålla sin anställning efter mamma vikets slut den sista december. Men vem vill anställa en som är sjuk hela tiden? Kan verkligen förstå att de inte skulle vilja det för det skulle inte jag själv göra. Men det är bara att hålla humöret öppet och hoppas att allt blir bra.

Om jag inte är bra på torsdag har jag lovat alla mina vänner och min familj att jag ska söka igen och inte göra som jag alltid gör annars bara kör på och väntar tills det blir värre. Och om jag måste åka in igen hoppas jag att det tar bort livmodern och äggstockarna. Då endomitrios är en kronisk sjukdom kan man inte bli frisk från denna sjukdom om man inte tar bort dessa organ. Men det är verkligen inte säkert att de gör för jag är ju så ung och kan vilja ha barn igen. Men vi får se hur det blir.

Nu blir det att vila för jag har varit tvungen att ta en morfin tablett som jag inte ska ta enligt läkarna om jag inte har för ont. Jag har en smärt skala på sju just nu. Och den mäts från 0-10 så det kan nog vara bra att ta en tablett eller vad tror ni????

Är knölen borta eller inte??

Det har nu gått en vecka sedan jag var på vårdcentralen och visa min knöl i armhålan. Känns fortfarande konstigt när jag ska stänga min arm. Vet inte hur jag ska göra söka för det igen eller är det bara så att det ska vara lite svullet där..

Känner mig så gnällig och bara är sjuk hela tiden. De måste tro att jag är knäpp i huvudet som springer till vårdcentralen hela tiden.

Men ringde i alla fall till vårdcentralen idag och de tyckte att jag skulle boka en akut tid hos den läkare som jag träffade sist. Skulle ringa imorgon och se om jag fick någon tid annars skulle jag prova på fredag. Blir så trött..

Förstår inte varför de helatiden blir massa skit med mig, kan det vara så att jag bara ha otur eller är det något som är helt fel...

Tankarna far fram och tillbaka i huvudet det är tur att det är mycket på jobbet annars så skulle jag bli galen..

Får se hur det går om jag kommer till vårdcentralen någon gång men det borde jag nog göra.

Varför tar det aldrig slut..

Det var ett tag sedan jag skrev. Har lagt detta på is då det känns som jag bara gnäller, vet att många av mina läser skulle säga vad då inte gnäller du. Jag läste en kommentar på min blogg igår där en fråga varför skriver du inte längre jag vill höra hur du mår. Och dessa ord gav mig lite energi att börja skriva igen.

Vad har hänt sedan den 18 april massor..
Var sjukskriven på halvtid ett tag. Sedan gick jag upp på heltid. Fick en remiss till öra-näsa-hals där de konstaterade att min hals var röd och stämbanden ansträngda. Så jag fick diagnosen Reflux eller med vanligt svenskt ord matstrupekatarre. Detta påverkade min röst så jag fick medicin och sedan remiss till logoped och sjukskriven på halvtid för att vila rösten. Kändes jätte skönt nu vet de ju vad det är nu kan det bara bli bättre.

Tiden går, jag jobbar på fyra timmar om dagen. Eftermiddagarna ägnar jag åt att vara hos logopeden och vila rösten. Det är tufft jätte ont vissa dagar har jag problem med andningen och hostar så jag tror jag ska dö.En dag mår jag så dåligt så jag svimmar i badrummet och får hjärnskakning, det är ju inte klokt måste jag råka ut för allt. Längtar bara till semester så jag kan få fokusera på att vara sjuk.

Äntligen den 29 juli kommer och det blir semester, har ett återbesök hos endokrin den 2 augusti känns skönt så vi kan se hur vi går vidare nu när de har en diagnos. Har även varit och tagit prover på sköldskörteln som jag ska få svar på. Träffar läkaren och berättar hur jag mår, att jag inte känner någon skillnad efter den behandling öra-näsa-hals började med. Vi kommer fram till att det skulle vara bra om vi skickar mig till en specialist inom detta ämne, men det låter ju toppen nu kommer jag ändå få hjälp. Får även veta att min sköldskörtel prover inte ser hundra ut, så jag ska ta om dem om fyra veckor. När jag går ifrån läkaren känner jag mig lättad nu så kan det bara bli bättre jag kommer att bli hjälp.

Semester fortsätter jag mår som jag gör men känner att det snart kommer att bli bra. Så en dag kom kallelsen från Karolinska, jag ska få gå och göra tryckmätning och en 24-timmars PH-mätning på matstrupen, för att se hur svår reflux jag har. Får vet att jag ska gå med en sond i näsa i 24 timmar, är glad att jag har blivit inbokad när jag har semester. Min älskade man ser till att han kan vara ledig så slipper jag åka ditt själv.

Det blir den 21 augusti och det är dags, vi åker till karolinska i Huddinge. Får komma in till en sköterska som ska göra dessa undersökningar. Får en en sond i näsan som är kopplad till en dator ska få dricka vatten och äta äpplemos. Samtidigt som jag gör detta ska hon titta på datorn och se vad som händer. Detta är verkligen jätte jobbigt men det går ändå bra, de får ett bra resultat säger hon. Hon tar ut sonden och sätter in en ny lite tunnare som jag så gå hem med, och den är kopplad till en lite dosa som sedan kan kopplas till datorn. Får gå hem och leva som vanligt i 24 timmar de ända som är annorlunda är att jag ska skriva ner allt jag äter och när jag ligger ner. Det är tufft men som sagt jag är ju inte den som ger upp. Dagen efter åker vi tillbaka till Huddinge och de tar ut sonden. Nu ska läkarna studera resultaten och se hur illa det är. Känns skönt men väntan är ju jobbig.

Börjar jobba igen och det är ok, ska jobba heltid för jag orkar verkligen inte vara sjuk längre. Förra veckan ringde läkaren som hade skrivit remissen för att göra undersökningarna på Huddinge och meddelar att jag INTE lider av reflux. Va säger du har jag inte reflux är min första kommentar, men de såg ju det på öra-näsa-hals. Han svara då att det kan vara så att jag har matallergi och det är mot något som jag äter varje dag. Ber honom skriva i remiss svaret vad han misstänker han lovar att han ska göra det. Känner mig bara så tom, men jag hade ju fått en diagnos och nu så har jag ingen diagnos igen. Måste börja om från början. Fy fan säger jag bara...

Kommer hem och då ligger det ett brev från Karolinska, det är endokrin som svara på mina senaste blodprover. Och får då veta att jag har för låga sköldkörtel värden och det måste höja min medicin. Men det känns ju skönt att de har hittat något. Endokrin avslutar nu min utredning och skickar mig tillbaka till vårdcentralen för vidare kontroll av sköldkörteln. Ok, så nu var det slut jag får må som jag gör. De värsta är att jag accepterar det orkar inte bry mig.

Men så händer något konstigt igen, har känt att min BH har skavt några dagar men har inte kontrollerat de så mycket. Men i fredags kände jag att det var en stor knöl mellan bröstet och armhålan det gjorde inte så ont utan var mer jobbig när jag kniper med armen. Pratar med mamma om detta för jag känner inte att jag orkar gå till doktorn med detta. Mamma säger som hon alltid gör att jag ska söka för det. Helgen går och jag funderar lite hit och ditt men bestämmer mig för att avvakta med att gå till doktorn.

Det blir måndag alltså igår, vaknar med ett barn som har feber. Så det är bara att vara hemma med sonen. Då tycker mannen att jag ska passa på att gå till doktorn när jag ändå är hemma, detta tycker även mamma. sagt och gjort jag går till doktron. Sonen och jag går ditt och där konstaterar de att det är en knöl, hon tror att det är en körtel som är inflammerad. Får antibiotika så får vi se om den försvinner om inte så ska jag komma tillbaka.

Men va fan är detta är det ett skämt ska jag råka ut för allt. När ska detta ta slut, varför kan jag inte få vara frisk som alla andra. Ska jag nu gå och oroa mig över att knölen är något annat än en inflammation??Jag vet inte men jag känner bara att det är hopplöst.

Jag såg på programmet arga doktorn som går på svt, om en kvinna som hade haft massa olika sjukdomar i 50 år. Och arga läkaren trodde inte att detta bara var en slump utan det var något annat som låg bakom hennes sjukdomar. Och han hade rätt det var ju så hon hade en sjukdom som gjorde att hon fick dessa sjukdomar. Men hon fick inte hjälp för att det fanns ingen som tog tag i helhets bilden. Och det tror jag är de största problemet i vården idag, att man måste går från specialist från specialist..

Nu återstår det en vecka med massa oro men om sju dagar så vet vi om knölen bara är en inflammation. Det är bara att vänta och se..

Varför åter varför...

Börjar verkligen bli less på detta.. Orkar inte må skit en dag till. Vaknar trött som attans känns inte som jag har sovit en enda minut men har det, kroppen är stel och trött, svettas som en gris ena stunden och nästa så fryser jag, hög puls jag skulle kunna göra listan lång.

Har nu varit hemma i tre veckor och mår lika dåligt om inte smärre än vad jag gjorde när vi började reda ut detta. Har gått och längtar på remissen från radiumhemmet och igår kom den äntligen. Fick en tid för att göra en scint som det kallar det. Det menas att man går in med kontrast och tar bilder på sköldkörteln. Oh det kändes så skönt att få denna tid. Jag var så glad. Förstod inte hur jag skulle göra med medicineringen så jag ringde och pratade med sköterskan och då kommer det fram att jag har gjort en CT-undersökning med kontrast för en månad sedan. Det måste vist gå tre månader i mellan gångerna när man gör undersökningar med kontrast. Så nu blir det ingen tid nästa vecka för att genomföra denna undersökning och detta var mitt hop för att komma vidare i undersökningen...

Imorgon ska jag ha telefonsamtal med min läkare för att diskutera min sjukskrivning, då jag ska börja jobba på måndag igen. Och jag vet och känner mig själv så går det inte att börja på heltid för jag kommer bara köra på och sedan ligga platt på golvet. Det kanske skulle vara ett bra sätt att få ordning på detta skulle man tro. Men av mina erfarenheter så hjälper det inte utan blir bara värre för alla. Så jag ska be att få börja lite lugnt och köra halvtid tills vi har en diagnos eller en lösning på detta. Vi får se om hon är med på samma spår som mig.

Återigen ställer jag mig frågan varför ska det vara så jobbigt och svårt att vara sjuk i Sverige??  Har även pratat med försäkringskassan idag, och där är det inte häller lätt att vara sjuk, så många regler.. Jag blir så trött och jag som redan är trött som attans..

Var är Lotta..

Oj oj vilken vecka det har varit. Först känns det inte som min läkare har försvunnit från denna planet. Och sedan helt plötsligt så är hon tillbaka och ska hjälpa mig. Men hänger inte med på hur hon ska göra det när hon inte är i tjänst men jag får tro på hennes ord. Ska bara ringa till mottagningen så ska de kontakta henne och hon ska kontakta mig.. Är skeptisk men men får ge det en chans ..

De har nu bestämt att de ska göra en thyreoideaskintigrafi så en remiss är skickat till radiumhemmet i solna. Hoppas det inte tar så lång tid innan jag får en tid.

Denna vecka har jag även insett att jag verkligen inte är som jag brukar vara. Regerar på massa konstiga saker och har svårt att hantera saker på bästa sätt som jag vanligen brukar göra.
I tisdags så var min dotter på en utflykt och skulle vara tillbaka klockan två. Min dotter går hem själv efter skolan då jag är hemma och är sjukskriven. När klockan är tjugo i tre så har hon inte kommit hem. Jag kan ställa klocka efter henne hon är alltid hemma efter tio minuter när skolan har slutat. Men inte denna dag, ringer till min man och han säger att det skulle vara som vanligt han hade inte hört någon annan tid. Men han tyckte jag skulle ringa fritids och fråga. Ingen svara där när jag ringer. Nu bor vi nära skolan så jag går ner för nu har jag verkligen panik. I vanliga fall brukar jag inte alls regera så här. När jag kommer till skolan så börja jag skälla och gapa på personalen som inte ens har med detta att göra. Tillslut kommer min dotter och jag träffar en av hennes lärare och jag verkligen bara skriker åt henne. Jag brukar kunna vara saklig och lugn men inte nu.

Sen får jag veta av min dotter att vi inte alls har utveckling samtal på onsdag halv sex. Va säger jag det måste vara fel någon har tagit våran tid, vet att jag bokade den tiden. Vi går då tillbaka till skolan och ser att det stämmer vi har inte denna tid. Utan halv två på torsdag. Nu börjar jag verkligen bli rädd för mig själv har jag verkligen tagit så fel eller är det någon som har tagit våran tid. Kommer hem och prata med min man om detta och börjar inse att det kanske är jag som inte har kontroll på detta alls. Känner att min hjärna inte alls är med.

Vi sitter sedan ner och äter middag och pratar som de flesta gör vid matbordet. Och då börjar jag även märka att när jag pratar så pratar jag verkligen bakvänt och inte alls är med. Min man börjar titta på mig och säger du tappar väldigt många ord. Är det verkligen närvarande? Ja det är frågan jag känner mig närvarande men är inte närvarande.

Ursh jag tror verkligen att det är mina hormoner som påverkar detta. Har verkligen tappat bort mig själv. Jag är inte som jag bukar vara..

I fredag så var jag så degig över att allt händer mig och att det aldrig finns några bra svar på varför jag mår som jag gör. Så jag bara grät hela dagen känns verkligen inte alls som mig. Jag brukar inte ge upp utan brukar kämpa på och tro på mig själv. Men jag har verkligen givit upp..

Om en vecka ska jag börja jobba igen. Tror verkligen inte att det kommer att gå så bra att jobba. Tänkte försöka få igenom att jobba halvtid. För jag mår verkligen inte bättre av att sitta hemma och tänka och bara vänta på att ett under ska ske. Men jag vet att jag inte kommer att klara av att koncentrera mig en hel arbetsdag och göra ett bra jobba. Så vi får så om det går att ordna det blir nästa veckas projekt då jag måste först ringa mottagningen som sedan ska kontakta min läkare. Känns verkligen om ständigt.

Igår hittade jag även en sköldkörtell grupp på facebook och det kändes verkligen bra att hitta ett forum där man kan höra hur andra har det och att jag inte är ensammen. Blev så glad när jag hittade sköldkörtelföreningen så nu har jag massa tips på bra böcker som ska läsas ska först se om jag kan hitta dem på biblioteket.  Tack för att det finns forum jag tror verkligen att det kan hjälpa många när man är sjuk, har erfarenhet av det sedan borrelia tiden.

Blir så ledsen

Förstår mig inte på hur vården fungerar. Varför kan man inte få den hjälp man behöver. Det är verkligen inte lätt att vara sjuk.

På skärtorsdagen pratade jag med min läkare från endokrin och hon sa att hon inte fått tag i en av hennes kolleger som hon skulle prata med. Men skulle återkomma till mig veckan efter.

Hela veckan gick och ingen ringde mig. Så jag mail till endokrin idag för att få kontakt med läkaren och får då vet att denna läkare inte är i tjänst hon återkommer den 27 april. Men va fan... Hon har sjukskrivet mig till den 21 april för att då skulle vi har hunnit klart i utredningen sa hon. Och nu så visar det sig att hon inte ens är i tjänst under den tiden. Den skötterska som svara på mitt mail sa att hon skulle skicka meddelande till läkaren och hon sa att läkaren skulle återkomma till mig men när kunden hon inte säga. Om jag ville så kunde de boka en telefontid med en annan läkare. Så nu har jag begärt att få en telefontid med en annan läkare så jag kan se om denne läkare kan hjälpa mig... Men jag vet inte om jag orkar hålla på så mycket längre till. Blir bara så besviken och ledsen när jag inte får någon hjälp.

Jag känner att jag snart inte orkar med mer. Har jätte ont i halsen, känns som det finns en stor klump i halsen hela tiden, ständigt trött och kroppen värker. Känner mig helt slut orkar inget och så ska jag också bråka hela tiden med vården för att kunna få hjälp..

Jag ger verkligen upp nu...

Luften gick ur mig..

Jag vet inte vad jag ska säga. Men det känns jätte tungt just nu.

Den 26 Mars var jag hos endokrin för att få en diagnos trodde jag. Men så blev det inte. Mitt fall är inte som alla andra. Har symptomer för både under och över produktion av sköldskörtelhormoner. Men vi kommer fram till att det ska tas flera blodprover då läkaren är rädd att min kropp har slutat producerat cortison. Sedan skulle hon prata med en kollega och se hur de ska gå vidare. Behöver nog göra ett nytt ultraljud då det kan vara olika resultat beroende på vem som gör ultraljudet. Jag får gå hem så ska hon återkomma till mig.

På skärtorsdagen ringer läkaren till mig och säger att proverna ser bra ut och det är ju toppen bra eller inte.. Jag skulle vilja att de var usla så det är lättare att få en diagnos. Hon har inte fått tag i sin kollega då denna har semester men sjukskriver mig tills vidare i tre veckor till för att vila. Hon kommer att skicka hem intyget och det känns ju bra så slipper jag åka till KS bara för att hämta det.

Vi åker till landet och firar påsk och det är väll som det är. Jag är trött seg och halsen är tjock så som det har varit i de senaste veckorna. Börjar bli ledsen över att det aldrig blir bra utan bara att jag ska vänta och vänta. Vissa dagar önskar jag att det bara smäller till och jag är så sjuk så jag inte kan ställa mig upp. Men så tur har man inte utan man vaknar varje dag och mår halv bra.

Påsken blir till sitt slut och det är att åka tillbaka till Stockholm igen. För jag ska jobba då jag är sjukskriven på halvtid trodde jag.

Idag när jag kommer hem från jobbet så har sjukintyget kommit från min läkare. Jag öppnar det och börjar läsa och vad står det där att jag är sjukskriven på heltid och inte halvtid. Ringer upp till endokrin och frågar om det stämmer får jag inte prata med läkaren men sjukskötterskan säger att det står i min journal att jag ska vara sjukskriven heltid för att ta det lugnt och vila. Så det är bara för mig att acceptera att så är det.

Ringer min arbetsgivare och meddelar att jag har missuppfattat min läkare och att jag är sjukskriven på heltid. De förstår och tycker att det är bra för nu kan jag fokusera på att bli frisk något som de inte har tyckt att jag inte har gjort. Jag tycker att det är jätte tufft att inte kunna jobba då jag är väldigt nyanställd på jobbet och är rädd att jag inte får fortsätt anställning.

Det är nog bara jag som är nojig men jag känner mig så himla rädd. Inte blir jag bra och inte kan jag jobba. Orkar knappt vara mamma och fru. Och det ända jag ska göra är att vänta och vänta på vad. Vet inte om jag orkar med detta nu är bara så himla ledsen på detta... Jag ger upp..

Halvtidssjukskrivning

Blev hemma med sjukt barn i onsdags och då passade jag på och se om jag kunden få en tid på vårdcentralen så jag slapp vänta till fredag. Lyckades att få en tid på morgonen.

Var och träffa en underbar läkare på vårdcentralen, han hade dagen innan blivit Veckans Hjälte i vår lokala tidning. Han sjukskrev mig på halvtid tills jag ska till endokrin.

Har kännas jätte konstigt att jobba halvtid komma till jobbet klockan nio och gå hem klockan halv två. Det var nog nio år sedan jag jobbade halvtid då jag väntade min älskade dotter.

Imorgon är det måndag och då är det verkligen nära till mitt besök på endokrinologen. På tisdag har jag tid det ska bli skönt men jag är ändå nervös kommer de tro mig att jag mår så dåligt som jag gör...

Jag blir verkligen jätte trött, helgen har varit ganska tuff. Lördag var vi i Nyköping och träffade min kusin med barn samt mamma och pappa det blev en heldag. Var helt slut när jag kom hem ändå sov jag i bilen.

Idag har jag varit och klippt mig tillsammans med min dotter. Sedan gick vi en stund i butikerna i centrum. Möte upp mannen så de kunde åka till simskolan och jag gick och hämta sonen på ett barnkalas.

På vägen hem så trodde jag verkligen att jag skulle dö, kunde knappt ta ett steg fram pulsen var hög som attans. Men det var bara att bita ihop var ju med sonen. Som tur är så förstår mina barn att jag inte mår så bra. Så när vi kom hem så säger min älskade son till mig, -Mamma lägg dig i soffan så tar jag och klappar dig på benen. Åh så söta de kan vara.

Min kropp orkar...

Är inne på min andra dag på jobbet igen efter två och en halv veckas sjukskrivning.  Hade verkligen hoppas att det skulle fungerar det gör de till halva dagen vid två tiden är det så som jag kliver rakti in i väggen. Pulsen blir jätte hög och jag känner som jag har feber i hela kroppen. Vill bara lägga mig ner och sova.

Så jag har kontaktat vårdcentralen för att få hjälp med sjukskrivning, läkaren som skrev ut mig från sjukhuset sa att jag skulle få hjälp med det av vårdcentralen. Ringde dem och kan inte få någon tid förrens på fredag. Så det är bara att kämpa på.. Nu har jag en så underbar arbetsgivare så jag har fått möjlighet att gå hem tidigare och kommer att få göra det tills jag får mitt intyg.

Tänker inte begära att de sjukskriver mig helt måste ju få göra något roligt en stund....

Mardrömmsveckan

Fy vilken vecka det har varit, vet faktiskt inte om jag orkar så mycket mer nu.

Allt började förra söndagen. Vi kom hem från landet hade känt mig ganska konstig, var lite orolig hur jag skulle kunna jobba men jag tänkte det blir bättre när jag har sovit.

Klockan elva så ligger jag i sängen och får så ont under ena revbenet känns som jag ska födda ett barn. Min älskade man undrar hur jag mår då jag har fått denna smärta en gång förut under min borrelia tid så jag visste vad det var,Buksporttskörteln!!

Säger till honom det är bara att ringa ambulans. Sagt och gjort det kommer hem till oss och jag får massa smärtlindring. Vi åker in till karolinska sjukhuset för att få vård kommer inte ihåg något under hela resan. Kommer in och de ger mig mer smärtlindring och så tar de blodprover och vist är det buksporttskörteln som är problemet men mina värde var inte så akut höga så läkaren tyckte att jag skulle åka hem och återkomma när det blir värre. Och jag blir då så arg, hur mycket värre måste det bli frågar jag? Om de har hämtat mig med ambulans nu vad ska de komma och hämta mig med bårbil? Nej det sa jag inte men tänkte. Läkare tänker om och lägger in mig, phu säger jag hade inte kunna åka hem tror inte ens jag hade fått kommit hem för min man.

Rullas upp på AVA2 för att sova lite inför morgondagens möte med en ny läkare. Det är ganska tyst och lungt på avdelningen känns jätte skönt får lite mer smärtlindring och somnar.

På måndag morgon så kommer sjuksköterskornain och ger mig dropp och mer smärtlindring och även tar flera blodprover. Vid tio tiden kommer en läkare in och pratar med mig. Och säger du har höga infektionsvärden i bukspottskörteln och han säger att jag inte får äta eller dricka något och att de även behöver göra en CT-röntgen på magen. Alltså fem timmar efter den första läkare ville skicka hem mig och nu så var det akut. Är verkligen glad att jag blev arg.

Dagen går de byter ut dropp efter dropp och kommer med smärtlindring, mår illa som attans och är hög som ett hus men har inte ont. Vid tio tiden på kvällen kommer de in och säger att jag ska åka på en CT-röntgen. Åker iväg och gör den och sedan tillbaka till avdelningen för att sova.

Det blir sedan tisdag och återigen kommer samma läkare in som dagen innan och säger att CT-röntgen ser bra ut och mina värden på buksporttskörteln har gått ner så jag kan få prova att äta lite och se vad som händer går det bra så kanske jag kan få åka hem. Oh så skönt jag ska få äta de bjuder på en smörgås och en kvart senare ligger jag och bara skriker av smärta. Det gör så himla ont. Läkaren kommer in och säger du får inte åka hem vi ska se till att du får göra en gastroskopiundersökning. Och så blir det dropp igen.

På kvällen kommer familjen upp känns så härligt att få träffa barnen igen. Sonen tycker det är konstigt att jag kan få mat från en släng in i armen. Ja det kan man ju tycka att det är konstigt. De åker hem och jag känner mig lite ledsen. Hatar verkligen att vara på sjukhus, har blivit tvungen att vistas på sjukhus två omgångar under längreperioder i mitt liv och det är verkligen ett helvete att vara från familjen.

Onsdagen kommer och vi väntar på att jag ska få komma till gastroskopin för att göra min undersökning är verkligen jätte nervös. Damen brevid mig säger att den är hemsk. Det sägs att jag har gjort detta förut men kommer inte ihåg det. Sjuksköterska har sagt att jag kan få lugnande innan jag åker ner så ska vi se att det går bra. Jag kämpar på med mina dropp och får lite mindre smärtlindring på dagen känns faktiskt som det är på väg att vända. Får börja dricka klara som det säger och det är drycker som är klara ej tjocka. Får in en jätte god tropisk saft och vad händer jo jag får ont igen. Så det är bara att sluta. Och så kör vi extra dropp. Gud jag orkar inte mer jag vill hem till min familj. Det händer inte så mycket mer under dagen då jag inte har fått någon tid på gastroskopin. Fördriver tiden med att lyssna på radion och titta lite på TV. Min älskade moster ringer och pratar en stund känns jätte härligt att få prata med någon. Visserligen har mina föräldrar och familj ringt men det var något extra när min moster ringde. Det blir natt och det är dags att sova, vaknar mitt i natten av att jag behöver gå på toa. Rullar iväg med min ställning in på toa när jag sitter på toan känner jag att det bara slår till i huvudet och hela världen snurrar. Vet inte vart jag är på väg får för mig att jag ligger i min säng. Men det gör jag inte, samlar kraft att ta mig från toan till mitt rum och ringer på sjuksköterskan. Visar sig att jag har fått blodtrycktsfall och det är för att jag inte haft fått någon direkt näring. Hon lugnar mig med att det har gått ner och jag får en tablett för att jag mår så illa. Det lugnar sig och jag somnar får även vet att jag fått tid för undersökning dagen efter.

Det blir torsdag rullas ner till gastroskopin och ska göra undersökning känner verkligen detta vill jag inte göra. Kommer in i rummet får vet att en lång slang med en kamera ska ner i magen på mig. Jag känner lite lätt panik men tänker det är bara att göra detta. Vi börjar och det är verkligen det värsta jag har gjort i mitt liv, födder hundra barn hellre . Men det går bra läkare och sköterskan är jätte bra och gör så att jag klarar detta. Får vet när undersökningen är klar att jag har magkatarr och det är inte ännu gått så långt som sår men kan bli. Rullas upp på min avdelning igen och får träffa läkaren. Han berättar för mig att jag har fått magkatarr pga min höga cortison dos och den starka smärtlindring vårdcentralen gav mig. Han kommer att skriva ut en medicin för magen som ska göra att det blir bättre, och att jag ska gå på en saft och soppdiet om jag vill så kan jag åka hem. Väljer att åka hem och gå på min soppdiet. Min älskade man kommer och hämtar mig och jag får åka hem. Har visserligen ganska ont när jag äter men det går ändå bra.

Äntligen är mardrömmen över eller är den det? Vi har ju ännu inte fått bukt på huvudproblemet den inflammerade sköldkörteln. Har äntligen fått tid till endokrin den 26 mars så då får vi se hur vi ska gå vidare...

Förstår inte varför det alltid ska bli så mycket problem när jag blir sjuk. Många i min omgivning tycker att jag är stark som klarar av alla dessa bakslag. Men jag kan bara säga jag är inte stark Lotta kan också vara svag. Det är många gånger under den senaste veckan som jag har känt att jag ger upp och lämnar in men jag har två älskade barn och man som jag inte vill lämna...

Får även panik över att jag har blivit nyanställd på ett företag där jag verkligen trivs med jobbet och arbetskamraterna, men vem vill ha kvar någon som är sjuk så mycket??

I morgon ska jag försöka gå till jobbet är inte alls jätte pig får fortfarande ganska ont i magen när jag äter något kraftigare men jag tänkte ändå försöka. Vet att jag kan gå till vårdcentralen så sjukskriver de mig men jag vill inte vara SJUK!!! jag vill vara FRISK!!

Blir galen!!!!

Jag blir verkligen arg, ledsen och förbanad på den sjukvård som finns.

Förra veckan var jag på vårdcentralen ang min inflammerad sköldkörtel som inte vill bli bra. Får smärtlindring och sjukskrivning och sedan skulle hon fixa en remiss.

I fredags ringde hon och säger att hon ska sluta. Hon har inte fått kontakt med endokrin. Men hon hoppas att jag blir bättre och att ska ska ringa till vårdcentralen på måndag och boka en ny tid med en ny läkare. För vidare utredning. Frågar henne om inte hon kan skriva en remiss till någon, får till svar nej det är så mycket att göra så här sista dagen...

Luften går helt ur mig känner att jag vill inte mer orkar inte... Men gaskar upp mig och ringer till en ny vårdcentral och bokar in en tid med en annan läkare.

Idag var jag på besök hos en ny läkare och en ny vårdcentral. Och då får jag vet att min förra läkare har varit i kontakt med endokrin och fått vet att jag skulle kontakta dem. Den infon fick inte jag. Läkaren som jag träffar idag fortsätter läsa min journal att hon sedan har skrivit att jag ska kontakta läkare igen för vidare utredning. Läkaren förstår inget inte jag häller.

Han fortsätter och gå igenom min journal, ser att hon har givit mig en citadon som man inte ska ta om  du har en sköldkörtel påverkan. Då det kan ge mer hjärtklappning och pulshöjning än vad jag redan har. 

Känns verkligen som det är ett skämt. Tur är att hon har gjort två undersökningar som är bra så det kan gå fortare nu när jag äntligen fått en remiss till endokrin. Fick även en tablett för att dämpa pulshöjningen och hjärtklappning som jag inte har fattat att jag har..

Får nu se hur lång tid det tar att få en tid på endokrin men det känns som jag börjar komma ett steg närmare men det går inte fort..

På måndag ska jag jobba igen hoppas att det går bra, är väldigt matt och trött fortfarande även har väldigt ont. Men som läkaren sa det kommer att ta tid att få ordning på detta då du inte producerar tillräckligt med sköldkörtel hormoner så det är bara att kämpa på. Vill inte vara sjukskriven tänkte försöka jobba det är ju så tråkigt att gå hemma..

Smärtfri=Full

Idag var jag på vårdcentralen igen för att se hur det går men min inflammation. Och det går ju sådär lägger sig inte fast jag fått cortison. Har verkligen jätte ont.

Läkaren på vårdcentralen vet inte riktigt vad hon ska göra, hon ska försöka se om endokrinologen kan hjälpa henne. Hon tyckte också att jag skulle tillåta mig att vara sjuk så hon bestämde sig för att sjukskriva mig en vecka. Det är nog det bästa för jag har ju svårt att tillåta mig att vara sjuk. Nu har jag på papper att jag ska vara sjuk.

Fick även värktabletter så jag skulle slippa den starka smärtan. Oj oj säger jag bara tog två tabletter när jag kom hem en timme senare ringde jag mannen och grät för jag kände mig så himla full, men smärtfri :-)

Så det kanske blir en rolig vecka...

Vilken vecka

Oj oj vilken vecka det har varit. Det har verkligen varit upp och ner.

Onsdags var det cellprov gjorde ont som attans efter. Kände mig ganska låg hade nog trott att jag hade cancer. Vet att det är löjligt men jag var verkligen säker på den saken.

I fredags ringer min läkare och säger att proverna ser bra ut men som sagt det är en inflammation i sköldkörteln. Det var väll skönt att höra. Ja vist är det men vad gör vi nu?

Vi bestämde att jag fortsätter min cortison kur och så ses vi på onsdag för att se hur det går för mig. Någon måste ju kunna behandla en inflammerad sköldkörtel, edokrion ville vist inte träffa mig då jag hade rätt doser levaxin. Deras ända förslag var cortison. Men sen då, hur länge vem ska kolla att det blir bättre....

Idag är jag inne på min femte dag med cortison och inget har hänt utan jag har bara skit ont och är jätte tjock i halsen. Är verkligen jätte trött känns som jag har 40 graders feber fast jag inte har det. Orkar inget bara vill sova.

Har varit på landet i helgen och mys med familjen gick ut med de övriga för att åka spark. Körde en sväng men barnen slutade med att min man fick sparka hem mig på sparken. Det är ju inte klokt att jag ska bli så trött jag som brukar träna två gånger i veckan...

Känner mig verkligen jätte gnällig men det känns som jag snart sprängs jag är så trött på att det bara blir massa konstiga saker med mig och att jag aldrig kan vara solklart fall...

Cellprov

Idag blev det punktion eller rättare sagt cellprovs tagning på sköldkörteln men först ett besök hos vårdcentralen. Kände mig så positiv igår när jag pratade med henne men...

Kommer till vårdcentralen vid halv tio och jag får komma in till henne. Och hon börjar jaha hur är det med dig. Jag informerar henne om att jag har jätte problem det känns tjockt i halsen och trycket på högersida idag börjar bli outhärdligt. Hon säger då kan det inte vara ångest och oro för att du inte vet varför du har inflammation. Jo vist kan hon ha rätt men jag kan ju ändå inte oroa upp inflammationen.
Vi fortsätter samtalet och hon meddelar att endokrin inte vill träffa mig för de tycker jag är behandlad då jag äter levaxin men att det hade gett förslag på att sätta in kortison för att häva inflammationen. Och då kommer frågan tycker du att vi ska göra det? Va ska jag bestämma om hur vi ska behandla mig hur kan jag veta vad som är bäst?

Jag säger till henne att något måste vi göra för jag kan inte ha så här ont längre för snart kan jag inte jobba för det påverkar mig så mycket. Och jag säger även att jag känner i min kropp att något är fel, jag tränar två gånger i veckan minst och idag kan jag inte gå upp för en trapp utan att känna mig helt slut. Är ständigt trött men kan inte sova fryser som en gris.

Men till slut blir det bestämt att hon skriver en remiss för att göra cell provstagning på KS , som kan göra underdagen. Att sedan vi sätter in kortison enligt schema till hon fått svar på cellprovet och sedan om det inte hjälper får en kirurg titta på mig. Vi får hålla telefon kontakt, lycka till. Går ut från rummet med en remiss och känner mig lite osäker på vad som ska hända egentligen.

Min älskade man är hemma med en sjuk son så han är snäll och kör mig till KS för att göra denna punktion. Har hört att det ska göra lite ont med det går fort. På punktionsmottagningen så har de dropp-in mottagning. Så vi åker direkt efter vårdcentrals besöket. Får komma in ganska direkt. Träffar en underbar läkare som ska ta detta prov. Han känner på min hals läser på pappren som jag har med mig. Hmm säger han tycker de att du bara har en förstoring på högersida. Det är ju även på vänstersida.

så han gör som det heter en  finnålsbiopsi då används en tunn sprutspets som är kopplad till en spruta med ett visst undertryck. Får veta att de ska sticka mig på båda sidorna, då celler sugs upp i själva nålen och cellprovet strykes sen ut på ett glas så är det viktigt att det inte följer med blod. Då jag är så lätt stucken så kom det med blod på ett av proven så han får ta om ena provet. Ursh säger jag bara.

Sen en kvart senare går jag ut med tre stick på halsen och hade verkligen super ont. Fick informationen när vi var klara att jag kommer att ha ont nu en till två dagar. Eller som han rättar till sitt svar till ondare än du redan har.

Så nu sitter jag här hemma och tycker lite synd om mig själv. Huden spänner i halsen och pulserar men det känns ändå okej. Har varit på apoteket och hämtat mina kortisontabletter så får vi se om det kommer att lindra något.

Men min stora fråga är varför kan jag aldrig känna mig säker på att det kommer att bli ett resultat...

 

Punktion imorgon

Idag ringde min läkare från vårdcentralen, hon började samtalet med att be om ursäkt att hon inte ringt tidigare hon har hade vist varit sjuk. Känns skönt att de fanns en anledning till att hon inte kontaktat mig.

Så nu blir det en tur till vårdcentralen imorgon för att få remiss för att åka vidare till KS för att göra en punktion. Ursh känns lite läskigt att de ska sticka mig i halsen men ändå känns det skönt att något händer.

Sedan blir det en remiss till endokrinologin för vidare utredning.

Andningen bättre

Andningen har blivit bättre vist är låter det tungt när jag andas. Men det är fortfarande väldigt tjockt i halsen. Ibland täpper det till så jag får som krupp får inte luft och kroppen host kväljer.

Rösten blir skrovlig ibland låter det som jag ska tappa rösten vilken minut som hälst. Känner mig jätte seg och orkar knappt något. Har kommit till en punkt där jag bara gillar läget det är nog så här det ska vara någon gång försvinner inflammationen eller så blir jag sjukare.

På tisdag tänkte jag kontakta vårdcentralen för att begära en telefon tid med den läkare som jag har träffat. För att se om hon tänker skicka mig vidare till en specialist.

Inflammerad sköldkörtel

I onsdags var det dags för de efterlängtade ultraljud på sköldkörteln. Det gick jätte bra de konstaterad en inflammerad sköldkörtel, skickar mitt svar till vårdcentralen. Ok toppen bra.

Men jag har sedan i måndags känt mig jätte dålig i andningen och tjock i halsen verkligen mått så som jag har en stor halsfluss. Var även på vårdcentralen i måndags för att bli undersökning fick bricanyl.

Igår morse vaknade jag och verkligen kände mig helt slut och hade så himla ont i halsen och kände mig stryp. Men tänkte det blir bättre när jag kommer upp. Är verkligen jätte yr när jag kommer upp och det är super tungt att andas. Min älskade man tycker att jag ska vara hemma från jobbet. Och jag känner ännu mer panik jag kan ju inte vara hemma.. Måste ju jobba har ju ett nytt jobb..

Blir ändå hemma och vilar sover nästan hela dagen men känner mig fortfarande väldigt matt och andningspåverkad på eftermiddagen. Mamma har ringt under dagen och är orolig och vill att jag söker. Men ni som har följt mig sedan tidigare vet hur jag känner för att vända mig till vården. Svarar mamma att jag väntar. Mammas svar vänta inte förlänge.

Min man kommer och och känner att nej nu får du söka detta går inte vill inte att det ska blir jätte jobbigt i natt. Är då snäll och gör som alla vill åker till akuten på KS har då även ringt rådgivningen innan för att hoppas på att de ska säga att jag kan vänta.

Inne på KS så tar det blodprov, blodtryck, puls och se om jag syresätter blodet. Och det gör jag så de sa att jag inte behövde vara rädd du får luft, jo det vet jag att jag får tänkte jag. Men det är tungt..
Så det blir att vänta på en läkare undra hur lång tid detta kommer att ta?? Känner mig kissnödig förstår inte varför man alltid blir det när man sitter och väntar. Går ut ur behandlingsrummet för att gå på toaletten och vad händer ju det blir svart framför ögonen och blir yr känner att nu svimmar jag. En sköterska ser mig och hjälper mig och det är verkligen en pärs att gå till toaletten. När vi  kommer tillbaka så har det blivit lite fart på läkarna så det står två stycken och väntar på mig.

Läkaren börjar sin undersökning jag berättar vad som har hänt sedan tidigare och vad som har gjorts på vårdcentralen. Han ställer sina frågor AT läkaren hans överläkare står vid sidan och säger massa termer till honom som jag inte förstår. Men fattar att de ska ta mer blodprover och be öron näsa hals komma in och titta ner i halsen.

Öra näsa hals kommer in och sticker ner sin kamera i halsen och det ser inget. Vet inte om jag är lättad eller inte Men vet inte om man kan se sköldkörteln i luftstrupen. Så det blir att vänta på svaren på blodproven. Efter fyra timmar så får vi svar och svaret är att proverna ser bra ut, läkaren har kommit åt mitt ultraljud som gjordes på onsdagen. Och han kan konstantera att jag har en inflammerad sköldkörtel och kan inte göra så mycket mer. Utan att jag ska gå hem och äta Ipren. Det kommer att dämpa. Och jag som har ätit diklofenak i en månad är inte detta inflammatoriska medicin?

Men jag åker hem med detta svar och känner nog mig bara mer frågande. Läkaren ska meddela min läkare på vårdcentralen att jag har varit hos dem akut.

Vad händer nu??Kommer det att ta stopp här kommer min läkare på vårdcentralen ta över och fortsätta med sin utredning eller är det så att jag ska äta Ipren tills svullnaden går ner??

Då jag verkligen inte har någon bra erfarenhet av svensk sjukvård. Det är inte så att jag klagar på att jag inte har fått hjälp men jag är så rädd att de missar något.

Luftvidgande

I natt har det varit jätte jobbigt att andas halsen kändes trång. Så när jag kom till jobbet så ringde jag vårdcentralen för att meddela min läkare att det hade blivit trängre i halsen. Det slutade med ett besök hos henne.

Åkte tidigare från jobbet för att gå till doktorn tur att jag har lite flex att ta ut annars blir detta dyrt. På vårdcentralen så hitta de inte direkt något nytt det hade jag inte trott häller det var inte därför jag ringde. Men hon tog nytt CRP och halsprov, det var som de skulle. Men att jag har svårt att andas det märker hon så nu fick jag lite luftvidgande medicin och en allergi tablett och en remiss till lab i morgon för ännu flera blodprover tog vist inte antikroppar på sköldkörteln förra gången.

Skulle även förbereda en remiss för punktion i sköldkörteln så det var klart när ultraljudet blev klart på onsdag. Så det är bara och vänta och se.

När jag ändå blev tvungen att gå tidigare från jobbet så passade jag på och hämtade sonen tidigare för att få lite lyx tid med honom. Snart är det slut med då när han börjar i sexårs efter sommaren.

Snart kommer mannen hem med mina nya mediciner så ska det nog bli lite lättare med andningen. En sak som är bra på jobbet är att många av min arbetskamrater är sjuksköterskor i grunden. Så händer det något på jobbet så är man i trygga händer :-)

Då var vi här igen

Har varit borta från denna vård sväng ett bra tag. Men nu är jag tyvärr tillbaka. Visserligen har jag under åren som varit haft skov i borrelian men det har ändå fungerat.

Men nu så börjar en ny kamp om en nytt problem i kroppen. Förstår inte varför just jag hela tiden ska få massa konstiga sjukdomar.

Den 25 december 2012 vaknade jag med ett tryck mot örat, är ett så "kallat" öron barn så jag tänkte det är öroninflammation. Väntar några dagar med att gå till doktorn men tillslut åker jag till vårdcentralen och får förklarat att jag har vätska bok trumhinnorna. Får nässpray och lite värktabletter. Sagt och gjort jag firar nyår och allt är frid och fröjd är yr och matt men det är ändå ganska ok.

Jag har under en ganska lång tid kännt mig helt slut haft jobbigt med andning och blivit helt slut av att gå upp för en trapp. Men trodde detta berodde på att jag jobbade ganska mycket och kände mig ganska pressad på jobbet. Kände av att jag mådde så dåligt på jobbet och i mig själv så jag beslut mig för att byta jobb.  Jobbar idag med ett jobb där arbetsbelastningen inte är alls lika hård som innan visserligen är det inget som jag gillar med det passar mig väldigt bra just nu eller inte jag vet inte..

Men nu till de kärnan i problemet. De sista veckorna har jag verkligen mått jätte dåligt i kroppen är ständigt trött, blir slut av att bara gå upp till tunnelbanan har inte tränat på veckor och jag så i vanlig fall försöker träna flera gånger i veckan. På jobbet satt vi och prata om att jag hade vätska bakom öronen och då säger en kollega till mig att det måste vara borta nu efter en månad. Du bör nog gå till doktorn. Sagt och gjort jag bokar en tid hos doktorn.

Vårdcentralen den 30 januari, kommer in och säger att jag har jätte problem med mina öron har jätte ont och högt tryck i dem. Då frågar läkaren men vad är det du har på halsen? Va då på halsen säger jag. Läkaren börjar känna på min hals och tittar in i halsen. Frågar mig om jag har problem med sköldkörteln. Ja men det äter jag medicin för säger jag. Läkaren tittar på mig och säger du detta måste vi börja utreda, men jag vill ge dig lite antibiotika vi kan inte utesluta att du har en infektion.
Men knölen på halsen är inte alls bra. Vårdcentralen börjar en utredning.

Steg 1
Ta en massa blodprover på fredagen dagen efter.
 Steg 2
Göra ultraljud på halsen och detta ska göra på onsdag den 13 februari. Och där efter kommer det nog att göras ett prov på vätskan i knölen.

Så nu är vi igång igen. Alla ni som har följt mig och stöttat mig under borrelia tiden vet hur jag känner in för svensk sjukvård.  Frågorna haglar i huvudet har jag CANCER eller inte? Kommer det att bli bättre med vården denna gång bor ju i ett annat landsting i dag??

Min stora fråga är är ni med och stöttar mig igen mina älskade vänner??