Hemma igen

Äntligen efter en vecka så är man hemma igen känns jätte skönt. Men ändå är jag jätte rädd att jag inte ska klara av detta.

Har ju fortfarande ont men nu har jag fått smärtlindring som hjälper ganska bra, inte till 100 % men till 80% så det är ju acceptabelt.

Det som känns jätte jobbigt är att jag är sjukskriven tills den 27 oktober, och det är för att vi ska göra en utvärdering den 24 oktober se hur jag mår och hur den behandling de har satt in fungerar. Framförallt se om jag klarar av att vara utan morfin.

Det är ju ganska vettigt men jag är inte tjejen som gillar att gå hemma. Sedan är jag jätte rädd för att de inte kommer att förlänga min anställning från och med sista december. Tror ändå att de på jobbet har en förståelse för min sjukdom men ändå. Förstår att de vill ha personal som inte har en kronisk sjukdom som kan bli sjuk igen. Visserligen kan de ta fem år tills nästa skov kommer men det kan ändå bli så här illa igen om ett år. Jag vet att jag oroar mig för allt säkert i onödan, men ändå kan inte hjälpa att jag blir det. För jag verkligen trivs på jobbet har verkligen bra arbetsuppgifter och bra anställningsvillkor samt bra arbetskamrater.

Det är bara att försöka lägga detta åt sidan och fokusera på att bli frisk. Ska även försöka njuta av att kunna vara hemma och titta på massa filmer, läsa böcker osv. Ska även åka hem till mamma och pappa några dagar och bli liten för en dag. Alla kommer säkert ihåg hur mysigt det vara när en var liten och var sjuk. De som jag tyckte var mysigast var att känna mammas smekning i ansiktet samtidigt som hon sa att det kommer att gå över. Och pappa som alltid sa att jag vet hur det är men det går över.

Kommer aldrig glömma en gång pappa var hemma med mig fast jag var för gammal för att de kunde vara hemma för vård av barn. Men jag var så sjuk i samband med en kraftig menstruation, jag ligger i sängen och har så ont i magen så jag bara ligger och skriker. Han kommer in med en kopp te och en varm kudde och säger - jag vet hur det känns men det gå över. Jag blir så arg för han kunde väll inte förstå hur det var att ha mensvärk. Men han ville bara väl min söta pappa. Jag älskar verkligen mina föräldrar vet inte vad jag skulle göra utan er.

Nu ska jag krypa ner under värmefilten och vänta på att morfinet börjar värka ordentlig. Vem vet det kanske även blir att sova en stund till nu när familjen har gått iväg. :-)

Föresten läste mitt förra inlägg det var verkligen konstigt skrivet ber om ursäkt men jag var så himla hög på morfin den dagen.