varför??

Ibland undrar jag varför livet blir så som det blir, det finns nog inget bra svar på det.

Ena dagen känns allt så bra att man verkligen orkar med detta liv som man lever och nästa dag så vill man bara lägga sig ner och ge upp.

Idag är det en sådan dag. Man vaknar med att kroppen är som den är jag vet inte om det är längre så att detta är min normala kropp eller om det är bara så här för stunden. Det känns som man har sprungit en mil kroppen är stel och huden räcker inte till. Ja ni har nog hört detta hundra gånger. Man kliver upp, barnen börjar vakna även mannen. Och den lugna morgonen blir inte så lung så länge till två barn börjar bråka som bara syskon kan och sedan är cirkusen igång..Hur ska man hålla dem samms jag får panik måste ju vara den där perfekta pedagogiska mamman...

Mobilen piper jag får SMS, en av personalen sjuk. Hon har fått åka in akut till sjukhuset. Det är verkligen jätte tråkigt och på en gång får jag panik jag ska åka till Öland på lördag och jag kan inte hoppa in börjar ringa och fixa och trixa för en B plan om tjejen inte blir bra för det lätt inte lovande. Har inte riktigt löst en plan B men tjejen mår mycket bättre så hon kan nog säkert jobba. Men jag blir så arg på mig själv att jag alltid ska få panik för minsta lilla.. Men i morgon har jag stillat mitt dåliga samvete och kommer att jobba en stund.

Sedan har vi det där med min egna sjukdom, nu går jag in i min sista omgång. Vad kommer att hända då?? Kommer jag att bli lika dålig igen eller är jag frisk?? Eller kommer jag aldrig att bli frisk? Måste jag åka i väg till Tyskland igen? Eller kan jag bara köra en tablett omgång till?? Ursh jag får verkligen panik..

Det känns som mitt liv bara består av panik och varför är det så?? Varför får jag panik?? Tyvärr så är det bara jag som kan svara på den frågan...

Nej nu får jag ta och rycka upp mig, på lördag drar jag till Öland och ska vila upp mig med min familj och bara ha det bra för att åter igen börja jobba den 16 augusti Ska verkligen ta dagen som den kommer..