lördag 2 oktober 2010

Ett samtal

Idag har en väldig speciell person för mig ringt. Hon fick veta i går vilket helvete jag gått igenom de senaste halv året via Fecebook. Hon blev jätte ledsen över att hon inte varit här och stöttat mig när det har varit så tufft. Men det är inte alls hennes fel utan mitt eget för jag har inte släppt in så många när det gäller min sjukdom. Jag skriver gärna om den men jag pratar sällan med någon om hur jag verkligen mår. Jag är så glad att hon verkligen ringde för nu vet jag att jag kan själv ringa och säga jag mår skit... Jag kommer aldrig glömma vad hon gjorde för mig när jag låg inne när vattnet gick för tidigt när jag vänta sonen. Hon fick barn några veckor innan mig och hon visste att jag för stunden inte alls ville ha barn. Och så en dag kommer hon in och släpper ner hennes lilla flicka i min famn. Och från den dagen så ville jag också ha barn jag kunde börja älska den där lilla saken som låg i magen. Jag kan bara säga Tack!!

Hur mår jag då jo det är inte så bra alls. Jätte jobbigt på jobbet mycket som strular kassorna är inte så bra som man hade hoppas. Hemma är barnen sjuka var och varannan dag och jag själv har börjat få jätte ont i magen och är jätte trött. Så fort jag äter något så får jag jätte knip i magen och tror att jag ska dö. Igår svimma jag till och med. Men det är bara att bita ihop och köra vidare och hoppas det vänder snart. Tyvärr så fick jag ett jätte stort baksalg i torsdags jag tappa känseln igen i urinblåsan så nu får man börja gå efter klockan... Vet inte om det är för att jag blev tvungen att köra två dagar utan medicin för det var slut på apotektet.. Men nu så har jag all medicin hemma så nu är det bara att äta och hoppas på att det vänder...

Jag vet att många tycker att det är bara att åka ner till Tyskland igen men det är inte alls så lätt som alla tror. Det krävs så himla mycket av mitt psyke. Hatar verkligen att vara utan min familj. Sedan kan jag inte sticka under stolen med att det kostar väldigt mycke pengar... Tycker det är helt sjukt att man inte kan få någon hjälp alls kan de inte ge mig den vård jag behöver kan de väl ändå ge mig bidrag för att få den. Men nej det får man inte utan det är bara att välja lida eller betala??

2 kommentarer:

  1. hej Lotta, tycker du är stark som skriver o delar med dig av ditt liv. förstår det där med att det inte alls är lätt att bara åka ner till Tyskland ännu igen, först alla pengar men så det viktigaste att det tar så mycket psykiskt. jag skulle inte palla just nu har hänt rätt mycket på sistone o känner mig rätt slut.hade tänkt maila dig men hade inte kvar din mailadress, maila mig gärna på minborrelia.se om du känner för det och orkar. / H.

    SvaraRadera
  2. Tyst kanske men alltid närvarande. Tänker på dig.
    Stor kram,
    /Robba

    SvaraRadera